Hur kan de komma en vind så kall men ändå känner man närvaron? Hur kommer de sig att man känner stress och irritation pga mediciner man tar? Just nu mår jag upp och ner...känns skönt med ett nytt år nya tag om  vad man vill gå vidare med och för mig är de att jag SKA BLI FRISK. Jag tänker inte ge mig ALDRIG.  Jag känner att jag har svackor mer än andra och att jag kan tycka att mitt liv är skit. Samtidigt så har jag de bästa man kan ha ... Fyra levande fina barn och en man som ställer upp på allt. Jag har tak över huvudet en säng att somna i och mat på bordet ,vad mer behöver jag? 

Min  väg väljer jag ju till en viss del att vandra men jag möter olika saker som man INTE kan rå för men jag kan välja att antiingen drar jag mig så djupt in i de eller så kämpar jag på.

Åh de finns några som gör att jag kämpar på och en speciell , de är Engel min lille son som lyser på himlavalvet och berättar för mig hur jag ska ta dagarna .osv. Jag har inte sagt de till någon förut men väljer att skriva de så här så får den som vill veta läsa de här. 

Engel har gett mig en väg att vandra på ...denna väg känns tung många gånger och jag önskar han gett mig en annan väg men ändå har han gett mig denna och utan honom hade jag inte blivit den jag är nu , ibland enstaka gånger kan jag känna att han visar mig vilken väg jag ska ta, ibland den längre och ibland den kortare. Han säger också till mig att kämpa för syskonen och pappa. Jimmy. Åh de gör jag. Jag skulle aldrig välja en annan väg. Jag vill se mina barn få egna familjer och kunna därefter somna in  med ett varmt hjärta ..jag gjorde de.". Men jag ska erkänna att jag vill ge upp ...ge upp för att de är så förbaskat hårt och jobbigt att behöva vandra denna väg.

Idag  är jag trött och orkeslös men solen sken på en klarblå himmel och de räckte med att jag gick ut med mina kära älskade barn så vart dom nöjda

// eron  

De var ju inte tänkt att livet skulle bli så här. Jag skulle hellre velat ha kalas hemma. Hellre sett dig le och skratta tillsammans med oss. Jag vill inte gå till en kyrkogård. JAG HATAR MITT LIV för att de blev så här. Jag vill leva med dig hos oss.

De gör du men av sorg och saknad,av minnen som jag om åh om igen får  upp...minnen jag får ge till dina syskon och ser åren gå......

De va inte tänkt så här...gråter inombords....jag är inte samma Åsa jag är inte samma mamma jag var då.....den dog med dig....men jag kämpar på åh de för jag för dina syskon..jag älskar dom så de gör ont.

Ibland är jag FÖR överbeskyddande...de rår jag inte för....jag vet så väl hur ont de gör att förlora ett barn...att få gå till en kyrkogård och minnas sitt barn......

Jag älskar dig i djupet i mitt hjärta och  ser stjärnan som lyser upp himlavalvet...där någonstans ser jag dig och mina tårar trillar...ser du ljuset jag tänder åt dig så du hittar hem? 

Din  mamma Åsa

För 8 år sedan låg du varmt in bäddad i en trygghet,en trygghet där hjärtat slår och inget  kan hända dig..trodde jag.

För 8år sedan kände jag hur du knuffade till mig då och då när jag låg fel och du inte fick plats. När torkskåpet var på då  somnade du lungt och tryggt och tillsammans kunde vi vila.

Kärleken var enormt stor och offatbarheten om jag jag skulle få bli mamma igen efter 13 år.

Att jag och Jimmy skulle få enn kärleksbarn.

vi ordnade allt  in i de minsta detalj. jag kunde känna livet som hade börjat ta form för oss

E ny resa att ta del av.så blev de men resan vart en mardröm...

På något sätt kände jag ju under graviditeten att de var något som inte va  bra...detta relaterade tillmin oro och många ultraljud gjordes dom hittade en tumör på livmodern en så kallad "Myom" stort som ett barnhuvud blev de. jag hade ont och tidiga sammandragningar.

Denna tid åkte jag in för smärtor i buken de kände som jag skulle föda dig...men de hittade inget. dom gav mig voltaren tablett och jag sov med dig imagen i 2 timmar på förlossningen. allt va bra sa dom. jag grät..jimmy frågade om de kunde sätta igång de istället (V:37 plus 4 ) men nej så gör man inte.

jag åkte hem ..med större oro jag hade fruktansvärda smärtor...jag tror du led där inne de måste du gjort ..en döds panik av något slag. min oro vart tilltagande  men 15 januari 2005 tyckte jag att magen var stenhård... den 16 januari började jag chatta på en sida gravid.se där jag sa att jag inte känt han röra på sig men att de säkert va  trångt...skulle ju födaden 18  januari.

alla därinne sa ÅK IN  du måste känna något...allt vart svart jag sov inte påhela natten och den 17 januari åkte vi till förlossningen...jag skämdes....här kommer vi igen---- blev mött av en barnmorska som hette agneta... maskiner efter maskiner rullades in.... fler åh flera läkare kom in... ser att jimmy börjar gråta...jag vänder mig om och tittar på ultraljuds skärmen... han ligger alldeles stilla....... en överläkare kommer in alldeles kall i sin ton.. "NI" vet vad detta innebär...er son är DÖD ...just de ordet ekar högt död.... jag skriker NEJ NEJ han lever  nog jag får nog igång hans hjärta under förlossningen... jag känner han sparka....men allt vvar en lögn...... jag ville inte genomgå detta...jag ville inte  få  ett dött barn...vihade väntat i 9 månader...man kan inte bara död  då!!!!!!!!!!

Jag saknad dig min son ett liv som kom medn vände om..jag kämpade för all min kraft att du skullefå komma...du kom men hade redan lämnat oss i min trygga mage..... magen äringen trygghet de vet jag nu de är en plats där allt kan hända när ett litet liv ska ta form...de spelar ingen roll att de gått över kritiska veckorna eller  att man är frisk själv...precis allt kan ske...

jag fick de i min famn och minnnen från de sitter kvar i mig omkring mig...föralltid är du med mig ...

//mamma

Jag brukar tänka, tänka massor och ikväll kom de ju ett program på tv som handlar om "hjältar". Tårarna trillar otroligt lätt nu för tiden och känslorna bubblar inom mig,tänka att de ändå finns människor där ute som är verkliga hjältar. Underbart härligt tänker jag då medans jag snörvlar  och torkar mina saltiga tårar.

Jag börjar tänka,tänk om tankar..... Men jag ger inte upp och vet ni varför...för att jag har mina barn och min man.....

Men jag har även en person som kämpar med mig och de är MIN HJÄLTE. Det är min storasyster Birgitta.

I många år har hon själv som ensamstående mamma kämpar för sin son som behövt hjälp för att klara av livet lite lättare...hon har vetat att någonstans där ute måste rättvisa bevisas och ge för honom åt honom ...många gånger har hon slagit näven i bordet skickat papper hit åh dit fått förklara osv... Men hon GJORDE de...åh han fick sin diagnos Asperger .  

Hon fortsätter att kämpa för honom även än så han ska klara av livet på bästa sätt...för mig är du en enorm förebild åh en sann hjälte som kämpar på.Som liten så tyckte du säkert att jag var jobbig som alltid ville vara med dig, men vet du varför? Jo för att du gjorde alltid varje dag så spännande och intressant.

Du gav mig kärlek och tog hand om mig,vi delade rum och grejer. Du stöttade mig när jag var ensamstående med Emelie och hade de jobbigt. Du stöttade mig när jag miste min son...du fanns där för oss mig och min man. Du ger alltid mig verktyg att arbeta med om jag vill ta emot.

Du fanns där när min andra son föddes med ett hjärtfel, du följde med oss till sjukhuset som stöd med din kärlek och enorma kraft. Du har alltid ett öra att lyssna med och fördömer aldrig någon. Alla får vara på sitt sätt. Du finns där även nu när jag får diagnos cancer som en stötte pelare som lyssnar på mig när jag är ledsen,arg,glad,lycklig,besviken mm......

Du finns alltid där för MIG. Och min familj. Jag kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta  för just dig...... Du betyder så oerhört mycket för mig Birgitta  och den dagen jag lämnar detta liv så vill jag att du ska förstå hur mycket du betyder för mig. Tack för att du är en del av mig och att du bryr dig om mig Birgitta

LUCIA

Då var de det här med "Lucia" på förskola....Jag tycker de är fint och barnen är så¨duktiga...men fråga är för VEM man gr de. Om de är för barnen så kan barn lucia för varandra åh m,ysfika tillsammans. Är de för oss föräldrar  så känns de egentligen ingen mening. Barnen blir stressade,rädda,gråter,vissa föräldrar kan inte komma pga arbete...vissa blir så rädda att deinte ens vågar gå i tåget för det är så många föräldrar ocsläkt som ska "Titta" på dom.

Jag har varit med om många lucia firanden och haft många disskutioner kring detta.. jag är klyven själv faktiskt.

HUR GÖR ERAN FÖRSKOLA? ge mig tips

En storm for förbi men stormen blev ingen storm iallafall inte här där jag är. Men de kom lite snö. Så idag bar de iväg till att åka i backen med barnen. Jag älskar att vara ute. Att få njuta av att få frisk luft och andas. Tänk att jag fick leva idag här i denna tid. Är så ofantligt tacksam. Men mitt humör svänger enormt mycket just nu. Jag är så trött på att på vara den som ser till att det är rent och städat. Men jag orkar inte städa..... min styrka är inte kvar,tappade den en bit in efter 36 år i denna tid...där någonstans slutade jag fungera som jag gjorde innan. Vart är du? Jag BEHÖVER dig. Ilska och frustration är inget jag vill äga...livet här är ju bara till låns och vi lever i en tids bomb som när som helst ka  sluta ticka eller explodera. Ingen vet när men en sak är jag säker på åh de är att tiden eftet denna är mycket ljusare och fridfullare. Jag försöker se alöt med kärlek men jag får inte lika mycket tillbaka. Men barnen de är ni som får mig att fungera varje dag. Jag är så tacksam för de . För att jag blev vald att få vara hos er nära er och se era framsteg om dagarna. 

Tacksam ♡ 

Denna tid på året känns som en ända stress period. Varför ? Är det inte en tid  där vi ska tänka extra på nära och kära med extra omsorg och kärlek? Är det inte en tid på årets sista dagar som man ska luta sig tillbaka och känna tacksamhet för det här året som man fått tagit del av? Jag har tänkt otroligt mycket på alla där ute som inte har tak över huvudet,mat på bordet , en varm säng att krypa ner i. Barn som inte har familjeförhållanden på de positiva sättet utan de lever i ständigt oro,rädsla,sorg. Jag får så ont av att se hur vårt Sverige är på väg i botten av att se individerna,medelklassen, arbetslösa,hemlösa,sjukskrivna mm...... Utan de som redan HAR vill HA ännu mera. Vad ska ni med allt ni tar? Ni kommer lämna allt bakom er när ni är borta. Vill ni inte känna FÖR medmänniskan? 

Jag har har lovat mig själv att om jag får något till övers skall jag skänka allt till behövande. De vore en ära att få ge till dom som mer behöver det mer än mig. Att få känna i hjärtat att jag kan finnas där för andra. 

Just nu har jag något att kämpa för själv ... Eller det har jag väl alltid ...min sorg efter mitt barn som inte längre lever med mig här. Ett barn med hjärtfel ,ett barn med andnings svårigheter och min cancer och min ultrevös kolit sjukdom (tarmsjukdom) 

Men till er alla där som känner en förtvivlan ......jag gör så gott jag kan OM jag kan ...... All kärlek till er och massor av värme önskar jag er alla