Ett besked vad betyder det? Det beror ju på vad för slags besked man väntar på. För 9 år sedan satt jag på sjukhuset på förlossningen på huddinge sjukhus men en stor chock efter ett besed som jag ALDRIG trodde var möjligt. 

Jag och min man väntade vårt första gemensamma barn. jag hade gått 9 månader och allt var bra med den lilla i magen och mig. Jag hade bara slutat känna hans rörelse i magen i slutet och tänkte att de va så trångt där inne nu. MEN så var de inte 

Jag och min man fick beskedet att vår son inte levde längre. Jag blev alldeles vit i ansiktet tyst och funderade på vad som precis hade sagts. Jag ville absolut inte komma hem till alla bebis saker vi förberett för vårt barn och nya lilla liv som skulle fått dela livet med oss. Jag bad jimmy ringa om att de skulle ta bort allt där hemma. 

Stackars Emelie min först födda dotter 12 år gammal som längtat så länge efter ett syskon. 

Som fick ett mottagande av sin moster och mormor om att hennes lilleboro var död.

När jag väl kommer hem var jag så tom inom mig. Emelie grät. Jimmy var stum och tyst alla satt i vår soffa och var så ledsna. Jag kunde inte prata

I min mage låg fortfarande vårt barn men jag visste att han var död.. jag orkade ingenting... jag funderade mest på hur kunde de hända? Hur ser ett dött barn ut? Är jag så dålig innuti mig att barnet dör ? Vad är det om är sjukt inom mig?

Satt i sängen stirrandes in i väggen...visste varken in eller ut. det jag visste var att den 18 januari 2005 kl 10.30 skulle de sätta igång en förlossning. Hur går de till? Hur kommer de vara att kämpa av smärta sorg ilska och hat? Hur kommer barnet se ut? Jag var så rädd..... den 17 Januari 2005 kl 15.00 kommer jag alltid har i mitt liv dagen som blev och förändrade mitt liv totalt. En del av mig dog ... Engel har lärt mig så mycket på både gott och ont. Jag är tacksam för det 

Jag är glad över att jag fått lära känna så fina underbara människor i livet som tyvärr har detta i sitt liv också. Ni gör att man inte kände sig ensam i allt. Jag är så tacksam för att leva var dag och tar inget förgivet längre. 

Men de jag önskade va att du skulle varit här. 

Idag gick jag på Icamaxi med familjen och funderade på vad jag skulle ge dig i 9 års present...vad skulle du gillat? Det får jag ju aldrig svar på och inte heller svar på hur du hade varit som person utan jag får bara gissa mig till och känna i hjärtat vad och hur de kunnat bli.

Det fick bli ett spel  som dina syskon kan använda....blommor och ballonger har vi köpt oxå.... men de gör ONT. jag vill ha dig här och inte på en kyrkogård...

...   

Älskade Engel hur ska vi göra i år...ska vi ha ballonger? Vilken färg vill du då. Ha? Vad gillar du? Cars? Kanske starwars eller vill du hellre ha enfärgade...de är alltid lika jobbigt varje år. Varje år ska jag åh min familj ta ett beslut hur vi ska fira din födelsedag på kyrkogården. 

Långt inom mig så vill jag bara DÖ. Jag vill inte mer jag vill ha dig här. Den här tiden gör ont. Jag skulle haft en snart 9 åring att fira. Fira och sjunga.....jag får stora tårar som trillar ner på mitt  lår. Hur skulle du varit jag kommer aldrig få de svaret jag kommer aldrig få minnas de  som jag får med dina syskon. De smärtar att jag fått genomgå en förlossning av sorg smärta och ännu mera sorg.

du fattas mig. Vi ses bland stjärnorna snart ** 

din  mamma 

Kvällarna är den stund jag får sitta själv. Då kommer mina tankar på vad jag tänker som en vindpust bort.

2Januari 2005 åkte in till specialist mödravården "igen"

Skämdes men va orolig , jag ville bara få mitt barn i famnen....enligt läkarna var jag typiskt reagerande vanlig blivande mamma som oroar sig för de som komma ska. 

Saken är  den att jag var redan mamma åt ett barn så jag visste att de jag kände inte va av de bättre. Men jag lyssnade på läkarna...

De planerade in igångsättning den 19 januari om de inte skulle sättas igång av sig självt. Jag nöjde mig med de å tänkte de är ju bara 2veckor dit. De ska jag klara av. Vad jag inte visste då var att de visste mitt barn i magen redan svaret på .....att jag inte skulle klara av de. Han skulle dö DÖ IFRÅN OSS. 

9 år i år ....men minnen sorgen saknaden besvikenheten och rädslan allt i ett lever jag med varje år konstant . Varje dag sekund minut timmar osv....de finns ingen som kan påstå somminte varit med om detta helvete  som kan säga att de blir bättre med tiden....

Jag  kan bara konstatera att jag har glädje i mitt liv åh jag har sorg de går hand i hand och jag tillåter mig själv ha ett helvete vid en tidpunkt som starkast åh de är NU.

Allt ekar i min själ inombords hos mig biter alla detaljer sig fast varenda liten sak och människor som rörde sig runt mig och fanns där .....finns memorerade i mitt minne och själ.

Jag vt att man inte kan beskylla sig själv för att ens barn dör i magen men jag kunde stått på mig mer.... Jag kunde avböjt att ta värktabletten som läkaren promt skulle ge mig av smärtan..... Jag vet att de inte fanns någon som helst anledning till att mitt barn skulle dö av den lilla dosen dom gav mig på förlossningen,men de kommer alltid  att finnas där ....kanske kanske de va mitt fel att jag inte stod på mig om att bli igångsatt när vi ändå va inne på sjukhuset.

GRÅTER........ 

Älskade Engel Karl Martin Nore ....jag ville ingen hellre  att få dig i min famn levande ...jag ville se dina ögon lysa av liv men jag är så ledsen att de inte blev så..... Att få dig i min famn va de finaste jag kunde få men även de tyngsta jag fått i min famn i mitt liv.  Inget fel alls, ingen orsak alls till att ditt hjärta slutat slå i V40 

En livlös kropp mitt egna barn som jag väntat på i 9 månader men så dör du....åhhhh vad jag  inte vill ha de här i mitt liv, men vem vill ha de? Åh jag har ju inget val.

//sorg just nu