Kvällarna är den stund jag får sitta själv. Då kommer mina tankar på vad jag tänker som en vindpust bort.

2Januari 2005 åkte in till specialist mödravården "igen"

Skämdes men va orolig , jag ville bara få mitt barn i famnen....enligt läkarna var jag typiskt reagerande vanlig blivande mamma som oroar sig för de som komma ska. 

Saken är  den att jag var redan mamma åt ett barn så jag visste att de jag kände inte va av de bättre. Men jag lyssnade på läkarna...

De planerade in igångsättning den 19 januari om de inte skulle sättas igång av sig självt. Jag nöjde mig med de å tänkte de är ju bara 2veckor dit. De ska jag klara av. Vad jag inte visste då var att de visste mitt barn i magen redan svaret på .....att jag inte skulle klara av de. Han skulle dö DÖ IFRÅN OSS. 

9 år i år ....men minnen sorgen saknaden besvikenheten och rädslan allt i ett lever jag med varje år konstant . Varje dag sekund minut timmar osv....de finns ingen som kan påstå somminte varit med om detta helvete  som kan säga att de blir bättre med tiden....

Jag  kan bara konstatera att jag har glädje i mitt liv åh jag har sorg de går hand i hand och jag tillåter mig själv ha ett helvete vid en tidpunkt som starkast åh de är NU.

Allt ekar i min själ inombords hos mig biter alla detaljer sig fast varenda liten sak och människor som rörde sig runt mig och fanns där .....finns memorerade i mitt minne och själ.

Jag vt att man inte kan beskylla sig själv för att ens barn dör i magen men jag kunde stått på mig mer.... Jag kunde avböjt att ta värktabletten som läkaren promt skulle ge mig av smärtan..... Jag vet att de inte fanns någon som helst anledning till att mitt barn skulle dö av den lilla dosen dom gav mig på förlossningen,men de kommer alltid  att finnas där ....kanske kanske de va mitt fel att jag inte stod på mig om att bli igångsatt när vi ändå va inne på sjukhuset.

GRÅTER........ 

Älskade Engel Karl Martin Nore ....jag ville ingen hellre  att få dig i min famn levande ...jag ville se dina ögon lysa av liv men jag är så ledsen att de inte blev så..... Att få dig i min famn va de finaste jag kunde få men även de tyngsta jag fått i min famn i mitt liv.  Inget fel alls, ingen orsak alls till att ditt hjärta slutat slå i V40 

En livlös kropp mitt egna barn som jag väntat på i 9 månader men så dör du....åhhhh vad jag  inte vill ha de här i mitt liv, men vem vill ha de? Åh jag har ju inget val.

//sorg just nu