Ett besked vad betyder det? Det beror ju på vad för slags besked man väntar på. För 9 år sedan satt jag på sjukhuset på förlossningen på huddinge sjukhus men en stor chock efter ett besed som jag ALDRIG trodde var möjligt. 

Jag och min man väntade vårt första gemensamma barn. jag hade gått 9 månader och allt var bra med den lilla i magen och mig. Jag hade bara slutat känna hans rörelse i magen i slutet och tänkte att de va så trångt där inne nu. MEN så var de inte 

Jag och min man fick beskedet att vår son inte levde längre. Jag blev alldeles vit i ansiktet tyst och funderade på vad som precis hade sagts. Jag ville absolut inte komma hem till alla bebis saker vi förberett för vårt barn och nya lilla liv som skulle fått dela livet med oss. Jag bad jimmy ringa om att de skulle ta bort allt där hemma. 

Stackars Emelie min först födda dotter 12 år gammal som längtat så länge efter ett syskon. 

Som fick ett mottagande av sin moster och mormor om att hennes lilleboro var död.

När jag väl kommer hem var jag så tom inom mig. Emelie grät. Jimmy var stum och tyst alla satt i vår soffa och var så ledsna. Jag kunde inte prata

I min mage låg fortfarande vårt barn men jag visste att han var död.. jag orkade ingenting... jag funderade mest på hur kunde de hända? Hur ser ett dött barn ut? Är jag så dålig innuti mig att barnet dör ? Vad är det om är sjukt inom mig?

Satt i sängen stirrandes in i väggen...visste varken in eller ut. det jag visste var att den 18 januari 2005 kl 10.30 skulle de sätta igång en förlossning. Hur går de till? Hur kommer de vara att kämpa av smärta sorg ilska och hat? Hur kommer barnet se ut? Jag var så rädd..... den 17 Januari 2005 kl 15.00 kommer jag alltid har i mitt liv dagen som blev och förändrade mitt liv totalt. En del av mig dog ... Engel har lärt mig så mycket på både gott och ont. Jag är tacksam för det 

Jag är glad över att jag fått lära känna så fina underbara människor i livet som tyvärr har detta i sitt liv också. Ni gör att man inte kände sig ensam i allt. Jag är så tacksam för att leva var dag och tar inget förgivet längre. 

Men de jag önskade va att du skulle varit här. 

Idag gick jag på Icamaxi med familjen och funderade på vad jag skulle ge dig i 9 års present...vad skulle du gillat? Det får jag ju aldrig svar på och inte heller svar på hur du hade varit som person utan jag får bara gissa mig till och känna i hjärtat vad och hur de kunnat bli.

Det fick bli ett spel  som dina syskon kan använda....blommor och ballonger har vi köpt oxå.... men de gör ONT. jag vill ha dig här och inte på en kyrkogård...

...   

Älskade Engel hur ska vi göra i år...ska vi ha ballonger? Vilken färg vill du då. Ha? Vad gillar du? Cars? Kanske starwars eller vill du hellre ha enfärgade...de är alltid lika jobbigt varje år. Varje år ska jag åh min familj ta ett beslut hur vi ska fira din födelsedag på kyrkogården. 

Långt inom mig så vill jag bara DÖ. Jag vill inte mer jag vill ha dig här. Den här tiden gör ont. Jag skulle haft en snart 9 åring att fira. Fira och sjunga.....jag får stora tårar som trillar ner på mitt  lår. Hur skulle du varit jag kommer aldrig få de svaret jag kommer aldrig få minnas de  som jag får med dina syskon. De smärtar att jag fått genomgå en förlossning av sorg smärta och ännu mera sorg.

du fattas mig. Vi ses bland stjärnorna snart ** 

din  mamma 

Kvällarna är den stund jag får sitta själv. Då kommer mina tankar på vad jag tänker som en vindpust bort.

2Januari 2005 åkte in till specialist mödravården "igen"

Skämdes men va orolig , jag ville bara få mitt barn i famnen....enligt läkarna var jag typiskt reagerande vanlig blivande mamma som oroar sig för de som komma ska. 

Saken är  den att jag var redan mamma åt ett barn så jag visste att de jag kände inte va av de bättre. Men jag lyssnade på läkarna...

De planerade in igångsättning den 19 januari om de inte skulle sättas igång av sig självt. Jag nöjde mig med de å tänkte de är ju bara 2veckor dit. De ska jag klara av. Vad jag inte visste då var att de visste mitt barn i magen redan svaret på .....att jag inte skulle klara av de. Han skulle dö DÖ IFRÅN OSS. 

9 år i år ....men minnen sorgen saknaden besvikenheten och rädslan allt i ett lever jag med varje år konstant . Varje dag sekund minut timmar osv....de finns ingen som kan påstå somminte varit med om detta helvete  som kan säga att de blir bättre med tiden....

Jag  kan bara konstatera att jag har glädje i mitt liv åh jag har sorg de går hand i hand och jag tillåter mig själv ha ett helvete vid en tidpunkt som starkast åh de är NU.

Allt ekar i min själ inombords hos mig biter alla detaljer sig fast varenda liten sak och människor som rörde sig runt mig och fanns där .....finns memorerade i mitt minne och själ.

Jag vt att man inte kan beskylla sig själv för att ens barn dör i magen men jag kunde stått på mig mer.... Jag kunde avböjt att ta värktabletten som läkaren promt skulle ge mig av smärtan..... Jag vet att de inte fanns någon som helst anledning till att mitt barn skulle dö av den lilla dosen dom gav mig på förlossningen,men de kommer alltid  att finnas där ....kanske kanske de va mitt fel att jag inte stod på mig om att bli igångsatt när vi ändå va inne på sjukhuset.

GRÅTER........ 

Älskade Engel Karl Martin Nore ....jag ville ingen hellre  att få dig i min famn levande ...jag ville se dina ögon lysa av liv men jag är så ledsen att de inte blev så..... Att få dig i min famn va de finaste jag kunde få men även de tyngsta jag fått i min famn i mitt liv.  Inget fel alls, ingen orsak alls till att ditt hjärta slutat slå i V40 

En livlös kropp mitt egna barn som jag väntat på i 9 månader men så dör du....åhhhh vad jag  inte vill ha de här i mitt liv, men vem vill ha de? Åh jag har ju inget val.

//sorg just nu 

Hur kan de komma en vind så kall men ändå känner man närvaron? Hur kommer de sig att man känner stress och irritation pga mediciner man tar? Just nu mår jag upp och ner...känns skönt med ett nytt år nya tag om  vad man vill gå vidare med och för mig är de att jag SKA BLI FRISK. Jag tänker inte ge mig ALDRIG.  Jag känner att jag har svackor mer än andra och att jag kan tycka att mitt liv är skit. Samtidigt så har jag de bästa man kan ha ... Fyra levande fina barn och en man som ställer upp på allt. Jag har tak över huvudet en säng att somna i och mat på bordet ,vad mer behöver jag? 

Min  väg väljer jag ju till en viss del att vandra men jag möter olika saker som man INTE kan rå för men jag kan välja att antiingen drar jag mig så djupt in i de eller så kämpar jag på.

Åh de finns några som gör att jag kämpar på och en speciell , de är Engel min lille son som lyser på himlavalvet och berättar för mig hur jag ska ta dagarna .osv. Jag har inte sagt de till någon förut men väljer att skriva de så här så får den som vill veta läsa de här. 

Engel har gett mig en väg att vandra på ...denna väg känns tung många gånger och jag önskar han gett mig en annan väg men ändå har han gett mig denna och utan honom hade jag inte blivit den jag är nu , ibland enstaka gånger kan jag känna att han visar mig vilken väg jag ska ta, ibland den längre och ibland den kortare. Han säger också till mig att kämpa för syskonen och pappa. Jimmy. Åh de gör jag. Jag skulle aldrig välja en annan väg. Jag vill se mina barn få egna familjer och kunna därefter somna in  med ett varmt hjärta ..jag gjorde de.". Men jag ska erkänna att jag vill ge upp ...ge upp för att de är så förbaskat hårt och jobbigt att behöva vandra denna väg.

Idag  är jag trött och orkeslös men solen sken på en klarblå himmel och de räckte med att jag gick ut med mina kära älskade barn så vart dom nöjda

// eron  

De var ju inte tänkt att livet skulle bli så här. Jag skulle hellre velat ha kalas hemma. Hellre sett dig le och skratta tillsammans med oss. Jag vill inte gå till en kyrkogård. JAG HATAR MITT LIV för att de blev så här. Jag vill leva med dig hos oss.

De gör du men av sorg och saknad,av minnen som jag om åh om igen får  upp...minnen jag får ge till dina syskon och ser åren gå......

De va inte tänkt så här...gråter inombords....jag är inte samma Åsa jag är inte samma mamma jag var då.....den dog med dig....men jag kämpar på åh de för jag för dina syskon..jag älskar dom så de gör ont.

Ibland är jag FÖR överbeskyddande...de rår jag inte för....jag vet så väl hur ont de gör att förlora ett barn...att få gå till en kyrkogård och minnas sitt barn......

Jag älskar dig i djupet i mitt hjärta och  ser stjärnan som lyser upp himlavalvet...där någonstans ser jag dig och mina tårar trillar...ser du ljuset jag tänder åt dig så du hittar hem? 

Din  mamma Åsa

För 8 år sedan låg du varmt in bäddad i en trygghet,en trygghet där hjärtat slår och inget  kan hända dig..trodde jag.

För 8år sedan kände jag hur du knuffade till mig då och då när jag låg fel och du inte fick plats. När torkskåpet var på då  somnade du lungt och tryggt och tillsammans kunde vi vila.

Kärleken var enormt stor och offatbarheten om jag jag skulle få bli mamma igen efter 13 år.

Att jag och Jimmy skulle få enn kärleksbarn.

vi ordnade allt  in i de minsta detalj. jag kunde känna livet som hade börjat ta form för oss

E ny resa att ta del av.så blev de men resan vart en mardröm...

På något sätt kände jag ju under graviditeten att de var något som inte va  bra...detta relaterade tillmin oro och många ultraljud gjordes dom hittade en tumör på livmodern en så kallad "Myom" stort som ett barnhuvud blev de. jag hade ont och tidiga sammandragningar.

Denna tid åkte jag in för smärtor i buken de kände som jag skulle föda dig...men de hittade inget. dom gav mig voltaren tablett och jag sov med dig imagen i 2 timmar på förlossningen. allt va bra sa dom. jag grät..jimmy frågade om de kunde sätta igång de istället (V:37 plus 4 ) men nej så gör man inte.

jag åkte hem ..med större oro jag hade fruktansvärda smärtor...jag tror du led där inne de måste du gjort ..en döds panik av något slag. min oro vart tilltagande  men 15 januari 2005 tyckte jag att magen var stenhård... den 16 januari började jag chatta på en sida gravid.se där jag sa att jag inte känt han röra på sig men att de säkert va  trångt...skulle ju födaden 18  januari.

alla därinne sa ÅK IN  du måste känna något...allt vart svart jag sov inte påhela natten och den 17 januari åkte vi till förlossningen...jag skämdes....här kommer vi igen---- blev mött av en barnmorska som hette agneta... maskiner efter maskiner rullades in.... fler åh flera läkare kom in... ser att jimmy börjar gråta...jag vänder mig om och tittar på ultraljuds skärmen... han ligger alldeles stilla....... en överläkare kommer in alldeles kall i sin ton.. "NI" vet vad detta innebär...er son är DÖD ...just de ordet ekar högt död.... jag skriker NEJ NEJ han lever  nog jag får nog igång hans hjärta under förlossningen... jag känner han sparka....men allt vvar en lögn...... jag ville inte genomgå detta...jag ville inte  få  ett dött barn...vihade väntat i 9 månader...man kan inte bara död  då!!!!!!!!!!

Jag saknad dig min son ett liv som kom medn vände om..jag kämpade för all min kraft att du skullefå komma...du kom men hade redan lämnat oss i min trygga mage..... magen äringen trygghet de vet jag nu de är en plats där allt kan hända när ett litet liv ska ta form...de spelar ingen roll att de gått över kritiska veckorna eller  att man är frisk själv...precis allt kan ske...

jag fick de i min famn och minnnen från de sitter kvar i mig omkring mig...föralltid är du med mig ...

//mamma

Jag brukar tänka, tänka massor och ikväll kom de ju ett program på tv som handlar om "hjältar". Tårarna trillar otroligt lätt nu för tiden och känslorna bubblar inom mig,tänka att de ändå finns människor där ute som är verkliga hjältar. Underbart härligt tänker jag då medans jag snörvlar  och torkar mina saltiga tårar.

Jag börjar tänka,tänk om tankar..... Men jag ger inte upp och vet ni varför...för att jag har mina barn och min man.....

Men jag har även en person som kämpar med mig och de är MIN HJÄLTE. Det är min storasyster Birgitta.

I många år har hon själv som ensamstående mamma kämpar för sin son som behövt hjälp för att klara av livet lite lättare...hon har vetat att någonstans där ute måste rättvisa bevisas och ge för honom åt honom ...många gånger har hon slagit näven i bordet skickat papper hit åh dit fått förklara osv... Men hon GJORDE de...åh han fick sin diagnos Asperger .  

Hon fortsätter att kämpa för honom även än så han ska klara av livet på bästa sätt...för mig är du en enorm förebild åh en sann hjälte som kämpar på.Som liten så tyckte du säkert att jag var jobbig som alltid ville vara med dig, men vet du varför? Jo för att du gjorde alltid varje dag så spännande och intressant.

Du gav mig kärlek och tog hand om mig,vi delade rum och grejer. Du stöttade mig när jag var ensamstående med Emelie och hade de jobbigt. Du stöttade mig när jag miste min son...du fanns där för oss mig och min man. Du ger alltid mig verktyg att arbeta med om jag vill ta emot.

Du fanns där när min andra son föddes med ett hjärtfel, du följde med oss till sjukhuset som stöd med din kärlek och enorma kraft. Du har alltid ett öra att lyssna med och fördömer aldrig någon. Alla får vara på sitt sätt. Du finns där även nu när jag får diagnos cancer som en stötte pelare som lyssnar på mig när jag är ledsen,arg,glad,lycklig,besviken mm......

Du finns alltid där för MIG. Och min familj. Jag kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta  för just dig...... Du betyder så oerhört mycket för mig Birgitta  och den dagen jag lämnar detta liv så vill jag att du ska förstå hur mycket du betyder för mig. Tack för att du är en del av mig och att du bryr dig om mig Birgitta

LUCIA

Då var de det här med "Lucia" på förskola....Jag tycker de är fint och barnen är så¨duktiga...men fråga är för VEM man gr de. Om de är för barnen så kan barn lucia för varandra åh m,ysfika tillsammans. Är de för oss föräldrar  så känns de egentligen ingen mening. Barnen blir stressade,rädda,gråter,vissa föräldrar kan inte komma pga arbete...vissa blir så rädda att deinte ens vågar gå i tåget för det är så många föräldrar ocsläkt som ska "Titta" på dom.

Jag har varit med om många lucia firanden och haft många disskutioner kring detta.. jag är klyven själv faktiskt.

HUR GÖR ERAN FÖRSKOLA? ge mig tips