Vår längtan till Engel "Norpan"

Min dotter har väntat så LÄNGE på att få bli storasyster. Hon är 13 år idag 2005 och från det att hon gick i första klass så har hon skrivit och berättat och längtat efter ett syskon. Jag är separerad från hennes pappa sedan hon var 5 år och har berättat för henne att jag inte vill skaffa barn bara så där, utan det ska vara utav kärlek och tills den dagen jag finner mannen i mitt liv. Det kan ta sin tid man vet aldrig. Men jag fann mitt livs STORA kärlek i juni 2002. Redan då visste jag att han var den jag ville leva med, gifta mig med och få den "ÄRAN" att få bli hans fru och få massor av barn. De tog 2 år sedan var jag gravid. Runt påsk så var Lill Norpan i min mage.

GraviditetenJag gjorde graviditetstestet på jobbet. Jag kände att jag var gravid och lyckan var stor som sagt var. Det går inte att beskriva.
Jag fick berätta glädjebudskapet att vi skulle få en bebis. Jag och Jimmy skulle bli föräldrar, mamma och pappa. Det var mitt andra barn och Jimmys första. Vi var överlyckliga. Jimmy kunde inte tro att det var sant att "HAN" skulle bli pappa på riktigt.
Att få höra en liten säga pappa till en. Det kunde inte vara sant. I nio månader skulle vi få vänta. Emelie kunde inte riktigt heller förstå att hon faktiskt skulle få ett litet syskon som hon längtat så mycket efter.
På nio månader så lär man känna varelsen som lever i magen ganska väl. Man känner när den sparkar och när den sover. Den eviga väntan, så sakta har nog tiden aldrig gått.
Kommer ihåg att vi räknade från vecka 7 och sedan framåt vecka för vecka. Man kunde inte förstå att det växte en liten bebis i magen. "Vårt kärleks barn". Vårt efterlängtade barn. Lilla "Norpan" som pappa alltid sa. Det första ultraljudet som gjordes vaginalt på mvc var helt fantastiskt. Vi såg dig röra sig där inne och jag fick tårar. Tårar av en glädje som inte går att beskriva. Givetvis var pappa Jimmy och storasyster Emelie också med och såg dig, då vi alla hade så stor kärlek till ett så litet barn redan då. Gud vad vi grät av lycka den dagen allesammans. Doktorn sa då att ett eventuellt myom fanns på livmodern. Jag visste inte alls vad det var och tänkte inte mer på det, för han sa att det inte var något farligt.

Oron Gud vad veckorna gick sakta. Jag blev sjukskriven i vecka 17, då jag hade ont i bäckenet och hade sammandragningar tack vare myomtillväxten som mätte 9 gånger 13 cm stor. Men det låg så till att jag kunde föda dig vaginalt. Men oron steg varje vecka för det där förbaskade myomet. Jag var rädd att du inte skulle få plats. Eventuellt att du inte skulle utvecklas normalt för platsen i magen.
Men hela tiden sa "ALLA" läkare, för vi hade en himla massa olika läkare varje gång vi gick på besök, att det inte var någon fara. Bebisen mådde jättebra där inne och växte bra.
Men jag hade oro i kroppen ändå. Jag var på special mvc flera gånger och även extra kontroller på mvc här hemma, men allt visade bra. Men min oro sa att det var något som inte stämde.

Igångsättning Veckorna gick och den 4 januari åkte vi in till spec. mvc igen och fick då en väldigt bra läkare som verkligen lyssnade på oss. Det kändes skönt efteråt. Jag berättade hur jag kände mig och hon lyssnade och gav möjligheter åt mig. Tyvärr så var hon ledig en vecka och jobbade natt en vecka. Om vi ville träffa just henne för igångsättning så kunde de inte bli åter förrän 19 januari. Jag tyckte att 2 dagar spelade ingen roll, så vi bestämde det. Jag vart lugn nu för jag visste att skulle det inte hända något så var det dags då.
Men den 14 januari slutade jag helt plötsligt känna vår älskade bebis sparkar. (Han var väldigt livlig i magen). Var av att jag ringer till min barnmorska och berättar detta och får till svar att de brukar lugna ner sig så här innan bf som var på måndagen 17 januari.
Jag lugnade ner mig då och när lördagen kom tänkte jag att det är helg nu, så om jag inget känner på måndagen då måste jag ringa. Jag ville ju inte vara orolig. På måndagen var jag jätteorolig och ringde då min mödravårdscentral men inget svar där. Alla var på kurs, så min Jimmy fick ringa förlossningen och berätta hur det låg till och vi fick komma in.
Jag vet att min oro var då inte att jag skulle få de svar jag fick, utan kanske mer att det var dags att sätta igång mig på något sätt.

Beskedet Kommer in på förlossning på Huddinge sjukhus i vecka 40 + 1 med en stor oro. Vi blir inlagda i ett förlossningsrum och det kommer in en barnmorska och en läkare. Jag får ligga ner i sängen medan de drar in ultraljudsmaskiner.
Jag klarar inte av att titta på skärmen utan stirrar upp i taket medan de tittar på bebisen för att försöka finna hjärtslag. Men de finner inte något hjärtslag på vår son.
Överläkaren var så kall i sina uttryck. Hon sa bara när hon kom in där vi låg att "Du vet vad det kan innebära eller hur?".
Först förstod jag ingenting, men till slut blev jag chockad och bröt ihop. Smärtan gjorde så ont att få veta att du inget liv hade kvar då. Efter ett tag med många läkare och min man givetvis bredvid mig, kunde jag bestämma mig för att åka hem med den värsta smärtan man kan få i sitt hjärta! Den smärtan hade både jag och min man, din pappa, "Norpan". Den natten hemma 17 januari 2005. Vi kommer att minnas den smärtan resterande år av våra liv här på jorden.

Min älskade son, varför fick du inte leva? Vad var det som gick snett. Mitt älskade barn. Det är och kommer alltid vara den värsta dagen i våra liv.

Förlossningen När vi nästa dag, den 18 januari, kommer till förlossningen har värkarna redan börjat. De började automatiskt kl 04.00 hemma, så jag får andas lustgas och får även en ryggmärgsbedövning när värkarna blir tätare och tätare. Jag trodde att smärtan skulle sluta, men ingen bedövning i världen kan lindra smärtan i våra hjärtan. Men så småningom efter mycket turbulens, så fick de hjälpa dig ut pga min trötthet och du hamnade på min mage och du var så otroligt fin. Helt perfekt.
Du var jättelik din pappa, pappa upp i dagen som Norpans mormor sa. Känslan blandades med glädjen att få hålla dig med en fruktansvärd smärta att du inte fick leva, Varför? Du hade fått det så bra. Du är älskad av alla runt omkring oss.
Du fick ju inte ens se oss. Du fick aldrig chansen att slå upp dina otroligt vackra ögon inte ens en sekund. Vad vacker du var när du låg i min famn. Jag pussade dig och höll din lilla hand.

Minns hur du låg hos pappa i sängen. Du mådde nog gott där i hans famn. Pappa klädde även på dig dina första kläder och din första blöja och svepte om dig i filtar när han kom med dig till mig. Vi höll om dig och kunde inte förstå varför du inte fick leva med oss längre.
Du är så vacker mitt barn. Mitt älskade barn. Vad jag saknar dig. Fast du vände om så fort, så har du satt djupa spår i våra hjärtan, min älskling.
Du finner alltid ro i mig där du somnade in, innan du hann komma ut till oss. Din själ lever vidare i mig, där dina syskon kommer att växa sig stora, precis som du gjort min son.

Namngivning Den 19 januari fick du ditt namn, då vi hade namngivningsceremonin. Farmor Ann-Kristin, mamma, pappa, Emelie och mammas bästa väninna Titti var med då och ditt namn blev
ENGEL KARL MARTIN NORE

Du var kallad för "Norpan" så länge du låg i magen av pappa först, sedan tog vi andra efter och kallade dig för det också.

Du finns! På julafton fick du ett paket av din moster Gittan. En jättefin Bamsepyjamas. Den har vi sparat här hemma till dig som ett tecken på att du ALLTID lever vidare i vår familj och släkt även om du inte är här i vår värld utan finns hos de andra änglabarnen och leker.
Jag ÄLSKAR dig Engel "Norpan". Du finns i vår familj och kommer att leva vidare med oss i våra själar. Du finns i våra tankar. "Du finns". Vi har fått en underbar son och jag är mamma till två underbara barn. Tack för dom underbara 9 månaderna jag/vi fick chansen att lära känna dig.
Du var en livlig kille du min/vår älskade Engel "Norpan" och även om det är svårt att se ljuset just nu, när de bara gått så få veckor sedan jag födde dig, så vet jag att det ALLTID brinner ett ljus för dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner en så otroligt tyngd just nu. Varför? Ja om jag nu e visste. Livet rullar ju på. Sa precis de idag till min äldsta dotter ...tänk snart är denna dag över. Varför går tiden....varför är jag här? Stressar mig genom livet med sjukdomen och a...

  Nu mörknar lördags kvällen och barnen somnat. Jag lyssnar på relax musik å dricker vatten. Ser mig omkring blundar och andas. Smärtorna i buken tilltar kraftigt nu kan jag gråta. ...de gör ont ända in i hjärtat. 3 år har jag plågats med smärtan ...

              Hur påverkas vi av livet när de står till sin spets? Jag menar hur känns livet när man får det till sig? Jag kan ju bara svara på mina egna värderingar och upplevelser kring Tragiska saker som skett i mitt liv hitentills. Fick...

  Jag lever varje dag precis som du ....en dag som aldrig åter kommer. Kan känna mig så otillräcklig. önska att jag gjort annorlunda men vissa upplevelser. Men man kan ju inte få de att göras om utan man får acceptera detta å lära sig och jag kan ...